Detta inlägg är väldigt väldigt känsligt och sjukt jobbigt för mig att skriva.

Vet inte ens ifall det finns någon som fortfarande läser denna blogg, skulle inte förvåna mig ifall ingen gör det då jag aldrig uppdaterar.

Just nu är det väldigt känsliga tider för mig, inte nog med att det är min döda bästaväns födelsedag på lördag utan jag skall ta studenten ganska så snart.

Dem flesta i min omgivning som också tar studenten iår tycker självklart att detta kommer bli deras bästa dag i hela deras liv. Det glädjer mig att mina vänner är överlyckliga, men samtidigt som dem är lyckliga så går jag sönder inombords. Inte för att dem är lyckliga, utan för att jag inte mår bra.

För 3 år sedan trodde jag aldrig att jag skulle klara av att gå klart skolan. År 2015 var det bland dem värsta åren i hela mitt liv, även 2016. Det var då helvetet brakade löst med mobbningen. Folk var på mig dag ut och dag in, kunde inte ens vara trygg hemma. Kunde inte skydda mina vänner eller min familj från dessa hemska människor som valde att trycka ned mig så pass djupt.

All mobbing har satt sina spår. Klarar inte av att vara på stan utan massa vänner runt mig, klarar inte av att gå i skolan utan att ha högsta volym i hörlurarna för att inte riskera att någon skriker något efter mig. Jag vaknar upp flera gånger på natten av att de känns som dom skall vandalisera mitt hus igen och krossa min familj.

Imorgon är det mösspåtagning. Hur det känns? inte bra, inte bra alls. Alla hjärnspöken om att folket i min omgivning kommer att blicka mig, skrika efter mig, försöka starta bråk m.m. 

Min familj kommer inte komma på mösspåtagningen imorgon pga personliga skäl. Och nu ikväll innan mamma skulle gå och lägga sig så sa hon

"Du måste ta en bild på dig imorgon och skicka till mig så jag får se hur fin du är i studentmössan"

och när hon sa dem orden så brast det totalt. För den sekunden hon sa det så kom jag på att jag inte skulle funnits idag. Att min egna familj aldrig skulle se mig ta studenten, dem skulle egentligen behöva åka till kyrkogården och tända ett ljus vid min grav istället. 

Det gjorde så ont att veta att jag var sekunder på att bli förd till himlen pga dem äckliga kräken som valde att förstöra mig. 

Ingen anar hur mycket mobbningen påverkat mig. Jag är en annan människa idag, jag är mognare, jag är starkare. Men samtidigt så brister det för mig. 

Just nu sitter jag med dem jobbiga tårarna längst min kind och lyssnar på låtar jag lyssnade på under dessa perioder.

Att veta om att dem som varit på mig som värst kommer vara lyckliga den 8 Juni 2018, dem kommer vara så glada att det är studenten. Dem kommer inte ens ha i åtanke att hade dem aldrig börjat mobba mig så hade jag också varit lycklig. 

Men nej. 

Jag vet att vi lever i nutid och att jag skall vara glad att jag kämpat mig igenom detta. Men allt det här har gett mig så mycket konsekvenser i mitt liv. Allt från tilitsproblem till socialfobi. 

Visst absolut folk håller fortfarande på, men det är något jag helt enkelt får leva mig med.

Att veta om de jag gått igenom kommer jag behöva berätta för mina barn i framtiden. Det gör ont.

Det gör ont att se min familj lycklig över att jag skall ta studenten. Jag är verkligen inte lycklig, jag borde vara det men det har varit så mycket problem genom åren, rykten hit och dit så pga det så stöter folk ut mig istället. Slänger in en bild på gadden som verkligen bevisar att jag är en fighter.

"Min älskade familj, förlåt för allt ni behövt gå igenom. Förlåt för att ni behövt lida. Men jag lever och det skall jag fortsätta med. Ni behöver inte åka till min grav på studenten, jag kommer vara där på riktigt och fira den med er. Jag älskar er"  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Hej allesammans! Long time no see. Jag mår hur bra som helst. Hade en föreläsningturné nu i våras som gick hur bra som helst. Jag jobbar för nuvarande på en förskola här på Gotland och har gjort det sen 21 Januari. Vi får se vart mitt liv tar vä...

Nej och återigen nej. Vi som blir utsatta för mobbning, psykisk ohälsa, självskadebeteende, självmordstankar, ätstörningar, diagnoser m.m, det är inte vi det är fel på. Det är samhället vi lever i som är förstört. Barn, ungdomar och vuxna tror att ba...

"Det var mörkare än färgen svart, bubblan var mera som en fyrkant jag kunde inte ta mig ut snälla hjälp"   Mörker, allt var så mörkt. Kunde inte styra mina känslor. Kunde inte hitta ljuset. Vart var jag? Vem var jag? Vad ville mörkret?   Allt...

Vilka är vi? Vad gör vi? Vad vill vi komma fram till? Vad är vårt mål? Vilka vill vi nå ut till?   Mobbad på nätet & IRL styr jag och 3 andra tjejer som heter Carro, Elin och Elara.Vi åker ut till olika skolor samt bibliotek och förel...

Det är inte enkelt. Det är inte enkelt alls. Att känns en ständig rädsla att ens partner skall vara otrogen. En ständig ångest av att veta att sin partner tvekar på en. Vet du varför din partner är svartsjuk?Din partner kan ha varit utsatt för otrohe...