"Det var mörkare än färgen svart, bubblan var mera som en fyrkant jag kunde inte ta mig ut snälla hjälp"

Mörker, allt var så mörkt. Kunde inte styra mina känslor. Kunde inte hitta ljuset. Vart var jag? Vem var jag? Vad ville mörkret?

Allting var så konstigt. Jag kunde inte hitta mig själv. Självförtroende vad var det? Hur såg jag egentligen ut?
Alla känslor jag bar på. Ingen kunde hjälpa mig ut. Alla konstanta blickar som riktades mot en. Varje gång man gick förbi någon så var det viskiningar och alla vände sig om och började kolla på mig och skratta. Skulle verkligen mitt liv se ut så? Att vart man än var så kom det blickar överallt? Men samtidigt som man kände sig osynlig så var det skönt att någon kunde kolla på en. Men samtidigt så visste man att blickarna man fick inte var positiva.